-
jag borde verkligen ha blivit fängslad av den?
Stridsberg leder mig med sitt poetiska språk genom Jimmies år på Beckomberga mentalsjukhus. Det är en värld fylld av fåglar som svävar fritt, stenar som bryter igenom motljuset och rötter som klamrar sig fast i jorden som om de vore fingrar. Berättelsen utvecklas huvudsakligen ur ett barns perspektiv, och jag borde verkligen ha blivit fängslad av den, eller hur?
I början, när jag öppnade boken, kände jag mig omedelbart fängslad av Stridsbergs poetiska stil. Jag förstod varför det fan...
Läs hela recensionen